En sista om Vikingen

För drygt 3 månader sedan skrev jag typ samma inlägg som det jag nu ska skriva, men med lite annan utgångspunkt och lite mer reflexion.

Det jag lite föll för hos Vikingen var den charmiga buspojken han har där inne någonstans, dessutom var han ung och trevlig och med lite utstrålning och lite ambition i livet. Det var typ det som fungerar på mig kanske.

Men efter att ha dejtat honom 2 månader, uppehåll 3 veckor, och sedan 2 månader till så kom jag att tänka på att jag inte tror att jag har fått honom att skratta en enda gång, och han har inte fått mig att skratta. Man kan ju ha bra diskussioner med honom för han är ju smart, men hans humor är långt ifrån min.

Dessutom tänder jag på honom som person, men inte på hans kropp, det är inget fel på den, men just jag är inte sådär jätteattraherad, han är nog för lik mig helt enkelt. Jag hade ju hoppats att saker och ting med tiden skulle falla på plats, men det kommer de nog inte, så vi får väl se. Man ska aldrig säga aldrig, men nu känns det som om det inte finns nått att bygga vidare på.

De sista veckorna var vi inte vänner, det var mer än så, men det var samtidigt ett limbo-tillstånd mellan det ena och det andra och vi var ju båda lika kassa på att snacka om det, så det liksom bara gick vecka ut och vecka in.

Men nu ska jag ragga män till helgen, planen är en runda i byn med kompis H på fredag, se till att han blir onykter och går hem alternativt hänga med honom hem och lämna honom bakfull hemma på lördagen och då satsa på erövringar, äntligen, som jag väntat på det här! Om någon läcker latino som har vägarna till Köpenhamn, vi ses i baren och jag är han som ser töntigast ut, ok?