Bakgrund till Palestina

Båda sidor har gjort många många fel i den här konflikten och tyvärr är det ju lätt att vara efterklok, men tänk om man sett möjligheterna istället för hoten. Från början var tanken att det Brittiska mandatet Palestina (som Nationernas Förbund givit Storbritannien ett förvaltningsansvar för efter första världskriget) skulle delas i 3, Israel, Palestina och Jerusalem under FN-kontroll. Både israeler och palestinier var emot. Här finns beskrivningen.

Både israelerna och palestinierna ville ha hela Palestina själv, palestinierna ville ha allt på en gång, men den israeliske ledaren Ben Gurion (Israels förste premiärminister) ansåg att det verkade som ett lovande första steg, men målet var fortfarande hela Palestina. Så Israelerna bestämde sig för att vara med på tåget, men palestinierna valde att vägra. Det var det första misstaget. Istället ledde de hela till krig.

Efter kriget blev Gazaremsan en del av Egypten och Västbanken en del av Jordanien. Det skapade problem för Jordanien eftersom Västbanken hade en stor befolkning (många av dem i flyktingläger från kriget) och hela maktbalansen blev svår. Dessutom skulle fler krig komma.

1957 motiverade Ben Gurion ett anfall på Egypten med att återställa Israels bibliska gränser och utlöste Suezkrisen, den här gången var det USA som stoppade Israel, Storbritannien och Frankrike från att köra över Egypten och tvingade Israel att dra sig tillbaka från Gaza och Sinai. Mer om den här.

1967 ockuperade Israel Gazaremsan och Västbanken i Sexdagarskriget. Mer om det finns att läsa här. Sedan dess är dessa två landområden under ockupation. Efter kriget kom en FN-resolution (nummer 242) mer om den här. Nu fanns ett lysande tillfälle att lösa den palestinska frågan, men ingen av parterna ville ta första steget. Israel ville inte dra tillbaka sina trupper förrän grannländerna erkände deras gränser och arabländerna ville inte erkänna Israels gränser förrän de dragit tillbaka sina trupper.

Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978 var nästa möjlighet, ett palestinskt självstyre skulle upprättas och Egypten avsade sig Gazaremsan. Mer om det här. Det palestinska självstyret rann hursomhelst ut i sanden. Detta var ett lysande tillfälle att en gång för alla lösa problemet blev aldrig av.

Efter 20 års ockupation hade palestinierna tröttnat och inledde Intifadan. Mer om den här. Många palestinier hade nu levt i 40 år i flyktingläger som krigsflyktingar från 1947 och Israel hade påbörjat ett omfattande bosättarprogram på Västbanken. Konflikten ledde fram till Oslo-avtalet, mer om det finns att läsa här.

Tyvärr löste inte Oslo-avtalet de svåra frågorna och fredsarbetet grusades ytterliggare av att palestinierna tyckte det gick för långsamt och den israeliske premiärministern Rabbin som var frontfiguren blev mördad. Oslo-avtalet följdes av en radda andra avtal, men fortfarande var det bara de enkla frågorna som löstes en efter en.

2000 hade palestinierna igen tröttnat på att inget hände, detta delvis pga Netanyahus politik under slutet av 90-talet som var mycket återhållsam med att ingå några som helst överenskommelser och i sitt regeringsunderlag hade han dessutom Shas-partiet som vill annektera Västbanken, Gaza och Golan för att skapa ett Israel inom de bibliska gränserna. Palestinierna startade den andra intifadan, mer om den här.

Nästa israeliska premiärminister Sharon vägrade att tala med Arafat (som ju var folkvald president för den palestinska myndigheten), detta ledde till att Arafat inte kunde leverera nått, folket var fattiga och trötta på hopplösheten och en ny kraft växte fram, nämligen Hamas, mer om dem här. 2006 vann Hamas valet till det palestinska parlamentet eftersom de för det första gjort livet bättre för palestinierna (byggt sjukhus och skolor bla), dessutom för att Israel undergrävt den palestinska myndighetens ställning genom att vägra diskutera med dem.

Efter ett kort inbördeskrig i Gaza tar Hamas makten där. Hamas har på sitt program att utplåna staten Israel och Israel inleder en blockad. De senaste 1,5 åren har Gaza varit ett fängelse lika tättbefolkat som Stockholms kommun (4200 inv/kv.km), man kan inte bygga sig en framtid eftersom man inte har andra resurser än arbetskraft, inget går att importera eller exportera och folk blir därför tvingade att leva i fattigdom på nödhjälp från FN. Detta har stärkt Hamas.