Ännu en svart man

Det blev en lång promme till Dansbaren sent på fredagskvällen, ett par av de andra var mer på krypstadiet just då. Väl framme sprang man på en del bekantingar och stället var halvfullt, vilket är min favorit. Halvtomt är tråkigt och knökafullt bara jobbigt.

Flera män var och snackade med amerikanen (jag menar nytt kött), men han verkade inte alltför intresserad. Födelsedagsgänget sjöng (och lyckades till och med överrösta musiken) och stämningen var på topp. Men så hände något.

Tidigare under veckan var det en kund på jobbet som undrade om han inte kunde komma över och hämta sina produkter (istället för att betala porto). Snäll som man är så fick han givetvis det. De få andra personerna som gjort det har varit äldre män allihopa, men denna var en lång och mycket svart ung kille. Han var inte intresserad av att snacka med mig där ute på gatan tydligen.

Så sprang jag på honom i Dansbaren och jag hade nu mycket klart för mig vem som var på förstaplatsen av alla männen på stället. Men hej, tack för leveransen häromdagen, började han med. Yes, tänkte jag, han kom ihåg mig!

Hur det nu gick till så började vi plötsligt att hångla lite och efter en timma eller så undrade han om jag inte ville följa med honom hem. Jag var inte svårtrugad…

Så blev det taxiresa med cykeln påhängd baktill. Vi hamnade nära mitt jobb, släpptes av på en stor gata där vi tog en bakgata, följt av ännu en bakgata följt av ett prång, följt av ett ännu mindre prång och in på en utegård där ingången var. Ponte var nu lite lätt lost…

Blev erbjuden en öl, men när han inte skulle ha så avstod jag också. In på hans rum (han delade lägenhet med någon nämligen), vi viskade för att inte störa honom i rummet bredvid.