Jag är sååå frustrerad just nu. Hade fått i uppgift att från grunden skriva om mina ansökningshandlingar efter en helt annan mall än något jag haft tidigare.
För det första är jag jätteosäker på om jag förstått det hela rätt (allt verkar ytterst bakvänt), dessutom ska man tydligen skriva ner sina kort-, mellan- och långsiktiga mål. Jag har inga mål i livet, jag tar det som det kommer och de få målen jag har sådär i hemlighet (på jobbområdet dvs) är sådant som man inte kan skriva i en ansökan.
Har nu spenderat hela dagen med att vara totalt frustrerad på mig själv, hjärnan är helt blockerad och fantasin finns inte där på det området just nu. Om jag kände mig halvt nedtryckt i skorna tidigare så skulle inte ens en tuppkam synas över stövelskaften just nu. Eller som min bror sa när han var barn "jag vill också ha stövlar med långa stjälkar".
Min obefintliga självkänsla är nu totalt borta. Ska laga middag klä upp mig och supa mig full inatt, antar att jag inte hittar någon man att gå i säng med ikväll heller, vilket gör att jag imorgon känner mig än mer misslyckad och som grädde på moset trött, halvbakis och minst 500 kronor fattigare. Vi ses i en bar inatt...
Om någon känner för att komma med lite uppmuntrande ord är ni mer än hjärtligt välkomna!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men ÅH så jobbigt. Ett sånt brev skulle jag aldrig klara av att författa.
Men hörrö Ponte - du är så bra ändå. Snygg och rolig och smart och ambitiös och festlig och kung av skedande och mycket mer därtill!
Tack heting, det värmde min kalla själ. Tänk om man kunde ta till sig av komplemanger, hugg och slag är lättare att förhålla sig till.
Jag vet...
Men försök!
Skicka en kommentar