Det var bättre förr

Förr i tiden var jag lite mer japansk, dvs jag kunde sitta med stenansikte i de mest märkliga situationer utom om jag själv blev påhoppad eller berömd. På den tiden så himlade man med ögonen mentalt men inte fysiskt och man gjorde konstiga grimaser mentalt men inte fysiskt. Men nuförtiden kan jag inte, och jag vet det ju.

Två av mina kollegor slår in öppna dörrar när som helst och hur som helst, och jag kan inte hålla mig, jag måste göra en halvansiktsgrimas i ofarlig riktning eller tokhimla med ögonen. Turligt nog är båda damerna helt okänsliga för sånt, de är liksom på ett annat plan, tveksamt om de skulle notera att någon satte igång och tokskrattade...

Dagens favvis var den av de två som när siste man kom till fikat och någon sa att de sparat en tårtbit till honom, gjorde motdraget "men har ni missat mig" alla tittar på henne och på hennes tårtassiett, och så tittar hon själv på den och kommer sedan på "oj men visst jag hade ju redan tagit min bit". HAAAAAAAAAAAALLÅ jorden anropar...

Men jag börjar ärligt talat att bli orolig över mina plötsliga impulser att visa mitt ogillande/förvåning/förakt för människor jag ser och som liksom förtjänar det, tidigare kunde jag dölja mina känslor men det fungerar inte längre tydligen och det kan leda till pinsamma situationer ju...