Ponte spekulerar

Efter upprepade trassel med att blogga, så kan jag äntligen få upp "nytt inlägg"-fönstret, härligt...

Nu är det dags att vara lite självutlämnande för det är inte så lätt att leva två separata liv på det sätt jag gör, för efter helvetsvardagarna jag har ibland så förväntar man sig en ny skitdag nästa arbetsdag och nästa och nästa. Nu blir det inte alltid så för vissa dagar är det inget jobbigt som händer.

Det är inte lätt att jobba på ett ställe där stämningen är jättedålig, där ingen vågar ta ansvar för finns det minsta möjlighet så ska någon hängas och den som egentligen är ansvarig spelar ovetande. Fantasirikedomen när det gäller att skapa intriger är imponerande, tänk vad man kunde genomföra om energin användes till nått positivt.

I det läget har det mer och mer blivit så att jag har en parallell värld att fly till, mitt andra liv för att ta död på eländet och missnöjet, en parallell värld som måste vara kraftigare än den riktiga. Så med full koncentration blir det till att shoppa, porrsurfa, spela strategispel där man kan visa sig framgångsrik (om så bara för sig själv), visualisera positiva känslor med musik och film, festa i Köpenhamn som liksom är en annan värld än min gråa vardag osv. Det är egentligen inte sådär jättebra i det långa loppet kanske, men det gör att man tänker och fokuserar på annat, på viktiga saker och inte släpar med jobbet hem. Verklighetsflykten behövs i mitt liv...

Vissa i en sådan situation hade kanske tagit till droger, men jag är envis motståndare till det, så rejält med alkohol en kväll i veckan för räcka för mig. Jag är trött på att ha lågt självförtroende och inte kunna förstå att jag skulle kunna vara bra till nått. Norrländsk uppfostran kanske?

Varför låter man det ske, varför säger man inte upp sig och bara skiter i det? Men jag har så förbenat svårt att ta itu med sånt, för jag tar ett nej så personligt. Ett nej är liksom ett personligt misslyckande, en uppförsbacke som bara känns alltför jobbig. Så man vågar liksom inte blotta sig utan man skriver en halvhygglig ansökan med övertygelsen om att man kommer att få ett nej, det är nog inget bra sätt tippar jag på. Den goda fen dyker liksom inte upp och tar mig med till nästa möjlighet, den goda fen har gått i strejk.

Om man alltid tror på ödet och att tillfälligheterna leder en i livet så lever man ett liv fångad av omständigheter, nu gäller det bara att ta sig i kragen och övertyga sig själv om att man måste hjälpa ödet på traven, för nu är måttet rätt så rågat. Men jag har bara inte modet att bara säga upp mig utan att veta vad jag ska göra den 16 maj.

Nu är det så att jag har ställt diagnos på mig själv, och efterhand lyckats ta itu med vissa saker iallafall, det har kostat på men varit helt nödvändigt och det känns bra att liksom för en gångs skull vara lite på väg åt något håll. Sedan har jag belönat mig själv med många många timmars strategispelande, men det är ju en annan sak. Nu ska vi bara se om jag kan lära mig att få ett nej utan att halvt bryta ihop, det blir en utmaning...