För några veckor sedan skrev jag om nått jag behövde fundera lite på innan jag skrev om. Det var nämligen så att jag i en bar träffade en äldre man (pensionär) från en större stad i Norrland. Han hade levt ensam hela sitt liv, ingen visste om att han var bög (fast jag måste tvivla för handlederna var lite lösa som man säger i Danmark) och han kommer aldrig att berätta något.
-Allt är så fritt och öppet här i Danmark, så kommer det aldrig att bli i Sverige för där är det så skamligt att ha en bög i familjen. Nu var hans familj lite religiös och de hade aldrig accepterat om han hade berättat och frågan om att komma ut och vara helt ensam eller leva kvar i garderoben och ha sin familj kvar, inte speciellt svår.
Jag har funderat lite på det, men kan inte riktigt förstå. Nu är han i en helt annan generation, men fortfarande är frågan hur skulle de ta det om han berättade, har inte hans syskon redan listat ut det?
Jag kände verkligen sympati för honom, en mycket trevlig lågmäld man som vill ha ett helt annat liv än det han har, men är inte beredd att våga lämna det liv som för honom känns fel. Istället så har han ju råd att resa lite, till Köpenhamn, till Berlin, till Amsterdam för att där leva det liv han vill ha under en långhelg, men antagligen mycket rädd att bli igenkänd, för även norrlänningar åker ju på weekendresor och mannen i baren var officiellt hos en av sina tidigare arbetskamrater (som resten av familjen inte har någon kontakt med) i Skåne.
Jag måste säga att det var klart nedslående att höra hans historia, och det kändes mycket mycket bra att jag tagit steget ur garderoben och aldrig behöver fundera över de problem som präglat hela han liv. Tänk om saker var annorlunda, han skulle plötsligt få ett liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag kan verkligen inte förstå garderobiärer.
Det finns liksom inget annat alternativ än att leva sitt eget liv.
Vem bryr sig om man blir dumpad av tröga släktingar? Man skapar sig en egen, underbar familj.
Vad jag förstår lever man bara en gång och då gäller det att ta vara på det korta ögonblicket...
Jag är nog världens blödigaste människa... *S* Tårarna rinner och jag fattar inte att man ens ska behöva tänka på vilken läggning man har. Kanske lätt för mig som är str8 å säga. Men va fan, det är väl personen som räknas inte läggningen. Tyvärr så finns det folk även i vår generation som är lika trångsynta som mannens släktingar. Jag mötte en tjej som höll på att skaffa barn med sin flickvän. Den tjejen hade inte träffat sin familj på 5 år, hennes bror har hotat att ta livet av henne om han ser att hon och hennes tjej är på stan. Vad är det för sjuk värld vi lever i??? Älskar man inte sin familj oavsett läggning??? Det finns inte i min värld att jag skulle känna mindre för min bror om han levde med en kille ist för en tjej. Det är ju honom jag älskar inte nåt annat. Det är knäppt att man ska behöva komma ut oxå. Vem har med ens läggning att göra?
Det är mycket sorgligt, och det var också väldigt svårt för mig att ge honom råd... Många har det inte så lätt, det är jobbigt att kliva fram och veta att man riskerar hela sitt sociala liv genom att berätta.
Skicka en kommentar