Hink och spade

Jag tycker det är pinsamt när sandlådefasonerna drar iväg med damer i klimakteriet, man vill liksom bara titta dem i ögonen och be dem vänligt men bestämt att gå till sina respektive kontor, ta sina hormoner och sitta stilla tills de börjar bli psykiskt stabila igen. Det är ju så att man ser väldigt mycket fram emot sin semestern just nu, måtte den dyka upp bara sådär! Här följer några exempel hämtade ur min verklighet dessvärre är de sanna:

Den ena stunden 4-åringen Lisa:
Jag är chef, jag bestämmer, alla som inte tycker som mig är dumma, ni gör vad ni kan för att underminera min ställning, alla är bara emot mig, motarbetar mig, hon som äger stället är elak mot mig, ni håller bara med honom, varför får jag inte vara med er när ni har så roligt, buhuhuhuhu och tårarna trillar.

Den andra stunden 84-åringen Mugabe:
Det är jag som är chef, hur vågar ni påstå att jag skulle ha fel, jag vet bäst, ingen tillåts tycka nått annat än vad jag gör, ingen tillåts ha linne med bara axlar och kjol eller shorts som inte täcker knät, ingen får ifrågasätta nått för jag har rätt, jag vet bäst, ni är alla lätta att ersätta, allt är ert fel, ni ska vara tacksamma att ni får jobba för mig, ingen får dra fräckisar för sånt gör man inte här, jag lägger ner min själ i det här eftersom ni är lata och inkompetenta, Svisch ljuder rottingen (bildligt).

159 dagar kvar... Gott om tid att skriva en avhandling om ledarskapspsykologi.

Fungerar detta citat:
"Det är inte vad människan förtjänar på sitt arbete som är hennes egentliga lön, utan vad det gör henne till" - John Ruskin