Så kom tårarna

När vi kom hem var jag onykter och Vikingen betydligt mer än onykter och han sa att han hade nått viktigt att snacka om. Så jag lät honom prata utan att avbryta honom, han berättade hur mycket han tyckte om mig och superlativen strömmade. Det kändes ju bra, men det kändes som om nått mindre bra var på väg.

Och det kom. Eftersom vi båda är lite lika på det sättet att ingen av oss är den som verkligen tar initiativ, så tyckte han att det kanske var lika bra att vi bara var bra vänner eftersom vi har riktigt kul ihop och passar bra ihop. Ponte försökte behärska sig och lyckades dölja att tårarna rann.

Jag kände inte riktigt att jag hade så mycket att tillägga, för han har ju rätt i sak. Sedan blev det sänggång och jag hade rätt svårt att sova och tårarna rann igen när jag tänkte på det han sagt. Men efter att ha sovit några timmar, kändes det hela lite bättre och man hade börjat acceptera att saker och ting var som det var.

Men på morgonen bad han om ursäkt typ 100 gånger, konstaterade att han var en idiot och sa åt mig att nästa gång nått sådant var på G skulle jag be honom hålla tyst och sova på saken. Och vi hade en lovely eftermiddag inomhus i ösregnet. När jag, innan jag skulle åka hem, berättade om tårarna så visade det sig att han inte hade sett dem, han kramade mig hårt och då var det hans tur att snörvla och låta sina tårar blöta ner min T-shirt. Då kändes episoden verkligen utagerad och bara att glömma. När jag kom hem skrev han ett lovely SMS som avslutades med "elsker dig"...