Blyg och tönt

När det gäller mig själv måste jag säga att jag har lärt mig acceptera att jag inte är bättre, snyggare och coolare än såhär... Men det stora irritationsmomentet är blygheten. Jag blir så trött på mig själv, jag vet att det värsta som kan hända är ett rakt och ärligt "nej", men trots det så vågar jag inte så ofta.

I fredags såg jag en kille som jag tyckte var riktigt snygg, inte modellsnygg kanske, men inte långt ifrån. Jag hade mer än 10 minuter på mig, då han ensam stod så nära att jag kunde ta på honom bara genom att sträcka ut armen. Våra blickar möttes många gånger, men jag var för feg för att säga nått och han sa heller inget. Så efter mer än 10 minuter gick han och ställde sig i baren och det tog inte ens en minut förrän någon dök upp och började snacka med honom. Om jag bara tagit chansen...

Fast då hade jag kanske vaknat lördag eftermiddag, dagen efter-trött och med en rejäl praktförkylning i någon snygg killes säng i Köpenhamn. Nåja, det är bara att ta nya tag antar jag... Det finns fler och han kanske finns kvar. Fast då måste jag våga, varför varför varför ska jag vara så blyg??